Av Lars Hansson

”Nyktra, välfrejdade och i lantmannagöromål arbetsdugliga personer av båda könen behöfva ej befara att blifva tjenstlediga”.

Sådana försäkringar kunde stå i sydsvenska tidningar under sommaren 1869.

Svenskarna tog säsongsarbete på bl.a. tegelverk. Foto: Byhistorisk samling og Arkiv, Blaakildegaard, Høje Taastrup

Svenskarna tog säsongsarbete på bl.a. tegelverk. Foto: Byhistorisk samling og Arkiv, Blaakildegaard, Høje Taastrup

Den glömda utvandringen berättar om de tusentals svenska arbetare som reste till Danmark och Tyskland under slutet av 1800-talet. Antalet till trots är det idag en utvandring som primärt bara efterlevande till de svenskar som blev kvar i Danmark minns. Därför har den i många år varit känd som den glömda utvandringen.

HUR MÅNGA VAR DE EGENTLIGEN?

Mer än 81 500 svenskar slog sig under slutet av 1800-talet ned i Danmark. I Tyskland var siffran 26 000. Andra reste som säsongsarbetare. Idag är denna utvandring nästan glömd.

Trots att den officiella statistiken visar på ett relativt stort antal emigranter från Sverige till Danmark och Tyskland underskattar den utvandringens omfattning. Alla arbetsvandrare som reste säsongsvis mellan länderna inkluderas inte i dessa siffror och de kan ha varit flera gånger så många som emigranterna. Det kan också vara svårt att skilja på arbetsvandrare och emigranter. Många tänkte sig kanske bara åka iväg och arbeta under sommaren, men blev kvar för gott. Andra ville lämna hembygden och söka sin lycka i det nya landet, men misslyckades och fick återvända.

Ovanstående siffror är hämtade ur Emigrationsutredningen och visar den registrerade emigrationen till grannländerna 1861-1910.

Ovanstående siffror är hämtade ur Emigrationsutredningen och visar den registrerade emigrationen till grannländerna 1861-1910.

..I DEN ANDRA RIKTNINGEN..

Från bl.a Köpenhamn reste en del verksamhetsägare, arbetsledare och utbildade arbetare till Sverige. Møntergade i Köpenhamn, omkring förra århundradesskiftet. Foto: Københavns Bymuseum.

Från bl.a Köpenhamn reste en del verksamhetsägare, arbetsledare och utbildade arbetare till Sverige. Møntergade i Köpenhamn, omkring förra århundradesskiftet. Foto: Københavns Bymuseum.

Migrationen över Östersjön pågick dock inte enbart i riktning från Sverige till Danmark och Tyskland. Vi ser också under samma tidsperiod en rörelse i motsatta riktningen i form av invandring till Sverige. Från Danmark kom mellan 1871-1910 över 43 000 immigranter och från Tyskland mer än 18 000 personer under samma tid. Inom ett flertal olika branscher gjorde sig danskt och tyskt inflytande märkbart, men det rörde sig då inte om billig arbetskraft. Istället kom danska och tyska företagare, arbetsledare och yrkesarbetare till Sverige.

Den preussiske byggnadsinspektorn F.H. Wolff kom till Blekinge med uppdraget att anskaffa sten till Tyskland, skaffade sig brytningsrätt på flera ställen och importerade yrkesarbetare från Bayern och Italien. En annan företagare inom stenbranschen i länet, A.K. Fernström, kom från Bornholm och hans företag växte till ett av de största i Sverige med verksamhet även i Småland och Norge.

Inom livsmedelsindustrin fanns det också viktig kunskapsöverföring och påverkan från grannländerna i söder och väster. Mejeriindustrin i Sverige etablerades med hjälp av sakkunnig expertis från Holstein. Inom slakteriindustrin var danska affärsmän drivande för att etablera exportslakterier i södra Sverige och danska företagsledare och slaktmästare var vanligt förekommande. Inom charkuteriindustrin var det tyska inflytandet viktigt och den maskinella utrustningen kom i stor utsträckning från Tyskland.

Många yrkesområden i Danmark och Tyskland var på högsta internationella teknologiska och driftsmässiga nivå och därmed förde många svenskar med sig kunskaper när de återvände hem och bidrog till förändring i Sverige. I speciellt Köpenhamn var den teknologiska nivån högre än i Sydsverige och hantverksgesäller, sömmerskor och lantbruksarbetare begav sig till grannländerna för att förvärva kunskaper inom sina yrken.

Arbetsvandrarna kunde tack vare den välutvecklade storköpenhamnska textilindustrin förse sig med mängder av kläder till en billig penning. De unga svenskorna var ofta välklädda när de kom hem, vilket väckte en hel del uppmärksamhet. Det finns uppgifter på att det ingick i en del sydsvenska sömmerskors utbildning att ha vistats i Köpenhamn och att där ha deltagit i kurser i sömnad. Detta var också fallet med flera andra verksamhetsområden såsom lantbruket, vilket var mer utvecklat i Danmark än i Sverige i slutet av 1800-talet.

VÄRVNING

Arbetarna blev värvade genom agenter och arbetare som redan var i Danmark. Foto: Bornholms Museum.

Arbetarna blev värvade genom agenter och arbetare som redan var i Danmark. Foto: Bornholms Museum.

Rekryteringen av arbetskraft till olika arbetsområden i Danmark och Tyskland skedde i stor utsträckning i organiserad form. Från slutet av 1860-talet styrdes värvningen av arbetare till norra Tyskland från ett antal agenter i Lübeck som satt som spindlar i nätet. De hade i sin tur underagenter på olika orter i södra Sverige. Dessa kunde exempelvis vara värdshusvärdar som i sin yrkesverksamhet kom i kontakt med många potentiella emigranter. Det förekom dock en bred flora av yrken bland underagenterna! I ett fall ska en stenhuggargesäll från Lund ha varit sådan mellanhand. I några fall var de tyska agenternas svenska hantlangare drängar, järnvägsanställda och en kryddhandlare i Karlskrona arbetade på 1870-talet för tjänstefolksförmedlaren Ettler från Burg på Fehmarn.

Det fanns också svenska formellt självständiga tjänstefolksförmedlare bosatta på svenska orter som delvis förmedlade svensk arbetskraft för tyska tjänstefolksmäklare. Emigranterna skickades med t.ex ångbåt från Göteborg, Stockholm och Kalmar. I värvandet av svenskt tjänstefolk deltog även danska agenter bosatta i Köpenhamn. Ständigt befann sig före och under varje utvandrarsäsong kringresande agenter i emigrationsområdena, för att fånga in grupper av arbetskraft i inlandet eller i de svenska hamnstäderna. Agenterna övervakade sedan emigranterna under överresorna till de tyska hamnarna – i regel Lübeck. Som värvare av blekingskt arbetsfolk till Mecklenburg verkade t.o.m ‘Den gamle socialisten’ Per Götrek i Karlkrona. ”Nyktra, välfrejdade och i lantmannagöromål arbetsdugliga personer av båda könen behöfva ej befara att blifva thjenstlediga” försäkrade han i annonser sommaren och hösten 1869. Ingen hade klagat på dålig behandling. Det var också vanligt att svenska kvinnor rekryterade ny arbetskraft från sina hemtrakter och reste tillsammans med dessa till arbetsplatsen i Danmark.

I Köpenhamn fanns olika Faestekontor och det förekom även kringresande danska agenter som värvade arbetskraft i södra Sverige. Redan 1845 rekryterades svenska arbetare till byggandet av järnvägen Köpenhamn – Roskilde. Det förekom kritik mot värvningen som sades vara oseriös och 1884 infördes en svensk lag som avsåg få kontroll över kommissionärsverksamheten och ge arbetsvandrarna någon form av skydd. Endast svenskar fick vara agenter och ordentliga kontrakt skulle upprättas.

DESTINATIONER

De svenska arbetarna reste från Sydsverige till de östliga delarna av Danmark och Nordtyskland. Foto : Googlemaps.

De svenska arbetarna reste från Sydsverige till de östliga delarna av Danmark och Nordtyskland. Foto : Googlemaps.

De svenska emigranterna reste till östra Danmark och norra Tyskland.

Köpenhamn
Den danska huvudstaden utgjorde en stor arbetsmarknad under 1800-talets sista decennier. Köpenhamn var en urban metropol som attraherade billig, framför allt kvinnlig, arbetskraft, men staden drog också till sig yrkesutbildade arbetare och hantverkare, till skillnad från landsbygden. Den tillströmmande arbetskraften kom inte bara från landsbygden i Danmark, utan även ifrån södra Sverige. I huvudstaden fanns det en särskilt stor koncentration av arbetsimmigranter där flertalet var svenskar, vid 1901 års folkräkning strax över 15 000.

Själland
Eftersom Själland var den del av Danmark som var geografiskt närmast Sverige låg det nära till hands att svenskar flyttade dit. Det var främst folk från Skåne och framför allt Malmöhus län som sökte sig till denna ö, därnäst kom kronobergare. Öresundsregionen utgjorde i stor utsträckning – precis som idag – en gemensam arbetsmarknad under slutet av 1800-talet och fram till första världskriget.

Lolland-Falster
På Lolland och Falster dominerade sockerbetsfälten som arbetsplats för svenska kvinnliga arbetsmigranter som uppgick till omkring 1 000 – 2 000 personer under 1880-talet. Till dessa öar kom migranterna främst från Blekinge och Kronobergs län. Sockerbetsodlingen påbörjades på 1870-talet och expanderade kraftigt fram till sekelskiftet. I förädlingsledet på sockerfabrikerna arbetade både svenska kvinnor och män.

Bornholm
På Bornholm har svenskinvandringen inte blivit någon ”glömd invandring”, utan utgör ett levande minne. Här fanns en större andel svenskar än t.o.m. i huvudstaden Köpenhamn med ett totalt antal av 2 594 svenskar 1901, utgörande mer än 6 % av befolkningen. De flesta svenska immigranterna kom från de angränsande svenska provinserna Blekinge och Kristianstads län.

Mecklenburg-Schwerin
Svenskarna var mellan 1870 och 1890 den största enskilda utländska gruppen i Mecklenburg-Schwerin och utgjorde 1871 mer än 2 200 personer. Svenskarna ankom i slutna transporter till Lübeck eller Rostock och transporterades därifrån ut till olika gods där de placerades i jordbruksarbete. En del svenska män gifte sig med mecklenburgska kvinnor och integrerades därmed i Tyskland, medan de svenska kvinnorna i högre utsträckning återvände till Sverige.

Hamburg
En del svenskar kom också till tyska storstäder och i Hamburg fanns det 1885 över 2 400 svenskar. Under 1800-talets sista decennier arbetade ett par tusen svenska kvinnor i hushållsarbete i storstaden, men svenskar fanns också i tobaks- och gummiindustrin och inom handeln. I Hamburg fanns svenskt föreningsväsende bl.a i form av en svensk klubb, svensk skola och föreningen Svea. Dessutom har den svenska närvaron i denna stad lämnat bestående spår i form av den svenska Gustav-Adolfskyrkan.

Kiel
Varvsindustrin i Kiel rekryterade, i samband med en arbetskonflikt 1871, svensk arbetskraft från Blekinge som utnyttjades som strejkbrytare. De svenska arbetarna blev kvar på varvet och deltog det följande året själva i en arbetskonflikt tillsammans med de tyska arbetarna. Svenskarna bildade en koloni i Kiel som dock efterhand drabbades av både sämre ekonomisk konjunktur och naturens krafter i form av förödande översvämningar.

Schleswig-Holstein
Till Schleswig-Holstein kom svenska arbetsmigranter från 1868 i större antal till lantbruket, men manliga arbetare kom också till okvalificerade arbetsuppgifter i andra branscher som varvsindustri, befästningsanläggningsarbete och järnvägsbyggen. Svenska kvinnor arbetade som lantarbeterskor och i mejerier. 1871 fanns enligt folkräkningen 3 667 svenskar i Schleswig-Holstein. Lübeck var centrum för den organiserade värvningen av svensk arbetskraft till norra Tyskland.