Av Micael Litzell, 2015-06-23

Bakgrund

DSC_0144På grund av Amerikautvandringen startade Sverige 1907 ”Emigrationsutredningen” som var en kommission med uppgift att utreda hur Sverige kan bromsa upp utvandringen. Historiskt och vid den här tiden så uppfattades storleken på befolkningen som avgörande för ett lands militära styrka samt produktionen av varor och tjänster, den var arbetskraft som kunde beskattas av samhället. Sverige har av dessa anledningar bokfört förändringar i befolkningen sedan 1749.

Emigrationsutredningen lämnade ifrån sig ett flertal rapporter som poängterade behovet av sociala och ekonomiska reformer som instrument för att få människor att stanna kvar i Sverige. I början av 1900-talet genomfördes också ett antal sociala reformer i det svenska samhället. De kom till både som ett resultat av ett ökande tryck från befolkningen och som åtgärder från de styrande i Sverige för att begränsa den pågående utvandringen till Amerika.

Demokrati

Från Stockholmskällan

Från Stockholmskällan

Från 1527 bestod Sveriges riksdag av företrädare från de fyra stånden adel, präster, borgare och bönder. Kungen tillsammans med denna ståndsriksdag styrde då Sverige. Från 1809 har maktdelningen mellan kung och riksdag reglerats via lagstiftning, där kungen gradvis fått allt mindre inflytande.

1865 inrättades en riksdag med två kammare istället för ståndsriksdagen. Makten i riksdagen förflyttades från stånden till att omfatta de som i tillräcklig omfattning hade en inkomst (800 riksdaler per år) eller ägde jord (6000 riksdaler). Endast män var valbara till riksdagen och för att bli vald till första kammaren krävdes en inkomst på 4000 riksdaler eller jord 80.000 riksdaler.

Från Kungliga biblioteket

Från Kungliga biblioteket

Första kammaren valdes av de största städernas landsting och kommuner, den representerade de bildade och förmögna människorna i samhället. Till andra kammaren kunde män rösta om de hade tillräcklig inkomst eller jordegendom och hade betalat sin skatt. På grund av kraven på inkomst eller jordägande så hade endast tio procent av befolkningen rösträtt till första kammaren och fem procent till andra kammaren. I andra kammaren var bönderna inledningsvis i majoritet.

Kvinnor kunde 1862 rösta i kommunalvalen om de var ogifta, myndiga och hade en tillräcklig beskattningsbar inkomst (400 riksdaler per år) eller förmögenhet. Högre inkomst och förmögenhet gav fler röster per person. 1909 kunde kvinnor väljas till kommunala församlingar om de hade rösträtt. Allmän och lika rösträtt för kvinnor och män när det gällde kommunval infördes 1918.

1860 började debatten om en allmän och lika rösträtt för alla, 1884 kom frågan upp i Sveriges riksdag

Från Stockholmskallan.se

Från Stockholmskallan.se

där den avslogs. 1909 infördes allmän rösträtt för män i valet till andra kammaren. 1912 röstade riksdagen om allmän och lika rösträtt samt valbarhet för både kvinnor och män, frågan avslogs ännu en gång. 1919 togs frågan upp igen, röstades igenom i riksdagen och genomfördes i ett samarbete mellan socialdemokrater och liberaler 1921. De som satt i fängelse, hade gjort konkurs eller levde på fattigvården hade dock fortfarande inte rösträtt vid den här tiden. Dagens riksdag med 1 kammare infördes först 1971.

Skolan

1842 var folkbildningen inriktad på att lära eleverna att läsa, skriva och räkna på en enkel nivå samt katekesen som alla i skolan skulle lära sig utantill. Den lutherska kristendomsläran var grunden för utbildning och medborgarskap i Sverige. I folkskolan lärde man sig det korrekta svaret på varje fråga utan att göra några egna reflektioner. Varje lektion var ofta fördokumenterad in i minsta detalj, repeterad och inövad av lärarna som genomförde dem enligt bestämt mönster. Utbildningen utgick ifrån och var anpassad för jordbrukssamhällets krav och kyrkans värderingar.

1906 tillsatte staten en kommission som hade till uppdrag att reformera lärarutbildningen, initiativet kom från Sveriges allmänna folkskollärarförening. Kommissionen fick senare i uppdrag att reformera hela folkbildningen. 1914 infördes en ny undervisningsplan och stadga för lärarutbildningen till folkskolan.

Foto från lararnashistoria.se

Foto från lararnashistoria.se

Den nya undervisningsplanen innebar att kristendomsundervisningen skars ner drastiskt och ersattes av undervisning i svenska, biologi, ett främmande språk och idrott. Psykologi blev den teoretiska grunden för den pedagogiska utbildningen. Barnen fostrades mot mer självständiga och tänkande individer i samspel med lärarna. Lärarna blev mer fria uttolkare av moralisk visdom i bibelberättelser och skulle förmedla kunskap om naturens lagar, arbete i industrin och storheten hos Sverige som nation. Fosterlandet med nationen och folket blev den nya utgångspunkten som skulle göra människor stolta över och lojala till det svenska samhället.

Socialförsäkringar

Begreppet socialförsäkring används när man talar om ersättningar som staten betalar ut till enskilda medborgare under en period i livet när de behöver ekonomiskt stöd för att klara sin levnadsnivå. Medborgare ansluts automatiskt till försäkringar i statens regi eller så subventionerar staten frivilliga privata försäkringsinitiativ. Ersättningarna betalas inte ut enligt behovsprövade miniminivåer utan utgår från medborgarens inkomstnivå. Inkomstbortfallsprincipen var viktig för att skapa acceptans för en allmän och obligatorisk försäkring i ett land med stora skillnader i inkomster och levnadsomkostnader.

Målsättningen med införandet av socialförsäkringen var att minska befolkningens missnöje och skapa en lojalitet till Sverige (liberaler), samt att avlasta en alltmer ansträngd fattigvård och på sikt avskaffa den helt (socialdemokrater). Socialförsäkringarna finansierades genom att medborgarna betalade in avgifter och skatt till staten. Den svenska modellen med allmänna och obligatoriska försäkringar som utgår från förlorad arbetsinkomst var unik i världen när den tog form i början av 1900-talet.

Ålderdoms- och invaliditetsförsäkring

Innan Sverige införde ålderdomsförsäkringen var det vanligt att barnen tog hand om föräldrarna när de blev för gamla för att kunna försörja sig själva. De som hade arbetat länge för samma arbetsgivare (trotjänare) hade enligt lag rätt till mat och husrum hos sin arbetsgivare när de blev gamla. Övriga åldringar fick vända sig till den kommunala fattigvården där de inte hade några rättigheter alls utan fick förlita sig på den närmaste omgivningens välvilja. De som levde på fattigvården skulle arbeta så mycket som möjligt och förlorade dessutom sin rösträtt. Andelen äldre över 65 år ökade från 4,8 procent till 8,4 procent mellan år 1850-1900, detta gjorde att fattigvården i kommunerna fick det allt svårare att hjälpa sina fattiga.

Pensionsfrågan började diskuteras i Sveriges riksdag 1884. Riksdagen tillsatte 1907 en kommitté med uppdrag att utreda en ålderdomsförsäkring och 1910 omfattar utredningen även en olycksfallsförsäkring. Inspiration kom från Tyskland och England som hade olika lösningar för ålderdom, sjukdom och arbetslöshetsförsäkringar. Med kommitténs förslag som grund infördes den allmänna pensionsförsäkringen 1913. Pensionen utgick vid invaliditet eller när man fyllde 67 år. Pensionsbeloppet grundades på inbetalda avgifter efter inkomst. Den innehöll också ett tillägg som betalades ut till medborgare med låg eller ingen avgiftspension för att avlasta fattigvården.

Olycksfallsförsäkring

1918 infördes en obligatorisk olycksfallsförsäkring som gällde för hela arbetsmarknaden. Den finansierades via avgifter efter inkomst som betalades in av arbetsgivarna. Olycksfallsförsäkringen var en följd av Sveriges snabba industrialisering och alltfler olyckor på arbetsplatserna. Tidigare hade arbetsgivarna inga skyldigheter att betala ut ersättningar till arbetare som råkade ut för olycksfall i arbetet. Arbetaren kunde kräva skadestånd från arbetsgivaren om denne kunde bevisa att arbetsgivaren på något sätt hade orsakat olyckshändelsen, att bevisa detta var dock svårt. Ersättning från försäkringen utgick som livränta, sjukpenning och läkarvård, vid dödsfall gav den också ersättning till efterlevande. Från 1920 täckte den även olycksfall vid resor till och från arbetet.

Sjukförsäkring

Ett viktig del i det tänkta socialförsäkringssystemet vid 1910 var den allmänna och obligatoriska sjukförsäkringen. Den skulle komplettera pensions- och olycksfallsförsäkringen. Tanken var att sjukförsäkringen snabbt skulle ge hjälp vid sjukdom och olycksfall och därigenom förebygga mer bestående skador och invaliditet som skulle landa hos pensions- eller olycksfallsföräkringen.

1884 tillsatte riksdagen arbetareförsäkringskommittén som utredde bl.a. sjukförsäkringsfrågan. Kommitténs arbete resulterade i att riksdagen stiftade landets första sjukkasselag 1891. Syftet med lagen var att registrera, kontrollera och stimulera utvecklingen av sjukkassor genom att ge dem statsbidrag. Sjukkassorna vid den här tiden drevs av fackföreningar, nykterhetsrörelsen, kyrkan, yrkeskrån, arbetsplatser m.fl. och hade förhållandevis få medlemmar i förhållande till befolkningsmängden. Ersättningarna var låga och osäkra, medlemskap var frivilligt. Intresset från kassorna för att registrera sig och därigenom bli styrda av sjukkasselagen var lågt.

Statsbidragen höjdes 1897 och 1899, vilket gav resultat, och 1910 fanns det 2426 sjukkassor registrerade med 632005 medlemmar. Sjukkassornas medlemmar täckte då in 14 procent av den vuxna befolkningen vilket inte var tillräckligt som bas för en nationell socialförsäkring; men staten fick kontroll över sjukkassorna och kunde göra en översyn av villkoren som gällde för olika kassor. 1910 kom också en ny sjukkasselag som fastställde medlemsavgiften, minsta antal medlemmar för en kassa och minimikrav på ersättningen från kassorna, man höjde samtidigt statsbidraget ytterligare. En tillsynsmyndighet tillsattes också som skulle övervaka sjukkassornas verksamhet. Detta fick som effekt att antalet sjukkassor blev färre och större samt att medlemsantalet ökade. I riksdagen diskuterades införandet av en monopolsjukkassa, man utredde och var färdiga att lägga förslag men ett beslut i frågan förhalades fram till 1921.

”I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.” Per-Albin Hansson (S) statsminister 1932-1946. Från Stockholmskällan

”I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”
Per-Albin Hansson (S) statsminister 1932-1946. Från Stockholmskällan

1920-talet kännetecknas av lågkonjunktur och sparsamhet med statliga medel. Sveriges riksdag skjuter beslutet om en allmän sjukförsäkring på framtiden av ekonomiska skäl. Motståndet kommer främst från högerpolitiker som tycker att reformen kostar för mycket och från bondeförbundet som inte vill betala för en reform som de anser främst gynnar industrin och människor i städerna.

1930 var 21 procent av den vuxna befolkningen medlemmar i en sjukkassa vilket kan jämföras med Danmark där anslutningen var 65 procent. 1931 tog riksdagen beslut om att en lokal sjukkassa skulle ha monopol i en kommun och ansvara för kortare sjukdomsfall. De lokala kassorna samordnades efter landstingsområden i centralkassor som tog hand om längre sjukdomsfall. Härifrån fick man sjukpenning och ersättning för läkarvård. Med denna förändring så lade man grunden för en samordning och effektivisering av sjukkasseverksamheten. 1938 tillsatte riksdagen en socialvårdskommitté som 1944 enhälligt föreslog införandet av en allmän och obligatorisk sjukförsäkring, vilken senare också genomfördes 1955.

Arbetslöshetsförsäkring

Från Kungliga biblioteket

Från Kungliga biblioteket

I Sverige var arbetslöshetsförsäkringen något som organiserades via stora centrala fackförbund och den användes som ett sätt att rekrytera medlemmar. Här fanns också en tydlig skillnad mellan höger och vänster i svensk politik där högerinriktade politiker inte var intresserade av att offentligt finansiera en reform som de uppfattade skulle driva upp lönekraven i samhället. Typografförbundet var först med att införa en arbetslöshetsförsäkring åt sina medlemmar 1892. Gradvis följde fler förbund efter och 1920 hade tjugo förbund försäkrat ungefär 110.000 medlemmar. 1931 hade 28 procent av totalt 1.170.000 arbetare en försäkring. De förbund som inte organiserade en arbetslöshetsförsäkring var de med låg arbetslöshet och de med hög arbetslöshet. De med låg arbetslöshet såg ingen anledning att ha en försäkring och för de med hög arbetslöshet hade avgiften blivit alldeles för hög för att försäkringen skulle vara genomförbar. Staten började subventionera arbetslöshetsförsäkringen 1935 och utökade dessa subventioner 1941 då man nådde en nivå som kunde accepteras av både fackförbunden och en närmast enhällig riksdag. Arbetslöshetsförsäkringen blev därmed en frivillig offentlig försäkring i fackförbundens regi.

Klicka på länken nedan för att komma vidare:
Demokrati, skola och socialförsäkringar idag
Välfärden som garanteras av staten och finansieras via medborgarnas skatter och avgifter. Samhället som grundtrygghet i livet.

Källor

Per Gunnar Edebalk, Välfärdsstaten träder fram -Svensk socialförsäkring 1884-1955, Arkiv förlag Hansson & Kotte 1996.

http://www.kb.se/samlingarna/

http://www.lararnashistoria.se/sites/www.lararnashistoria.se/files/artiklar/L%C3%A4rarutbildningen%20i%20historisk%20belysning_0.pdf

http://www.riksdagen.se/sv/Sa-funkar-riksdagen/Demokrati/Riksdagens-historia/

http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utredningar/Statens-offentliga-utredningar/Cirkular-migration-och-utveckl_GYB340/?html=true

http://www.skatteverket.se/privat/sjalvservice/blanketterbroschyrer/broschyrer/filer/117/1171.4.76a43be412206334b89800035146.html (De svenska skatternas historia).

http://www.stockholmskallan.se/